Avgiftshysteri
Belastningsregister! Misstankeregister! Två andra register som staten anser sig behöva. Rikspolisstyrelsen är ansvarig för dessa register. Registerhållningen är antagligen inte utan kostnad. Eftersom det är populärt att vältra över allehanda kostnader på medborgarna, kostnader som typiskt sätt borde betalas med gemensamma skattemedel, så måste det väl förhålla sig så att Rikspolisstyrelsen skickar uppmaningar till busarna att betala, och stå sina egna kostnader, för att staten ska kunna driva misstankeregistret och belastningsregistret, eller ... ?
51 % av det ideella
(H) De pågår en diskussion som har anknytning till idrott och som handlar om 51 % av inflytandet över enskilda ideella idrottsföreningar. Det är, som vanligt, inte lätt att hänga med i svängarna. Men uppenbarligen gäller frågan om vi i Sverige ska ha en idrottsrörelse som bygger på ett folkrörelseideal eller om det nu är tid att gå vidare, mot ... ? Den gamla ordningens förespråkare hänger upp sig på att så har vi alltid gjort, eller i förhållande till någon form av nyordning att det gåååår inte! Eller så är det något annat man värnar om; det är som sagt inte helt lätt att hänga med i svängarna!
En, som det verkar, tongivande debattör i sammanhanget framför sina synpunkter i egenskap av ordförande i ett s.k. specialidrottsförbund. Denne man har bl.a. skrivit att för oss socialdemokratiska idrottsledare känns … för att få oss på gott humör! Vad betyder att man är en socialdemokratisk idrottsledare? Betyder det att verksamheten i hans specialidrottsförbund ska genomsyras av ett socialdemokratiskt synsätt? Och vid byte på ordförandestolen kommer en annan ideologisk inriktning att gälla? En känsla av overklighet infinner sig om det skulle förhålla sig så. Nog har väl de flesta uppfattningen att idrotten förhåller sig neutral i sådana avseenden?
Nåväl, nu står tydligen folkrörelsetanken inför ett hot vad gäller att styra och sköta svensk idrott. Men det är väl bra? Det kan väl inte vara rimligt att samhället allteftersom förändras och ställs inför ständigt nya utmaningar samtidigt som idrotten (helst?) ska kapsla in sig i en gammaldags ordning.
Sinnebilden för folkrörelsetanken är väl hur Bollnäs tog SM-guld i bandy 1951 och hur en av spelarna i laget året efter gjorde dundersuccé genom att framföra Flottarkärlek. Är det någon som tror att svensk bandy någonsin skulle ha kunnat bryta den ryska dominansen i VM-sammanhang om Bandyförbundet valt att värna om den idylliska idrottsordning som gällde i början av 1950-talet?
Det är nog nödvändigt att kunna tänka i nya banor (i alla sammanhang), dvs att våga gå utanför ramarna. Den person som skriver sig som socialdemokartisk idrottsledare (se ovan) är möjligen fel person som framför fel åsikter, låt vara att tillfället är rätt valt.
Besöksräknare
Länk till svenska sajter
Rikspolischefens fall
(H) Den välkände brittiske författaren Evelyn Waugh hade tre barn. En dag, efter andra världskrigets slut, nådde den första skeppslasten bananer Storbritannien. Under hela kriget hade ingen sett skymten av en banan. Den sittande labourregeringen beslutade att alla barn skulle ha rätt till en banan. I det krigstida ransoneringssystemet fanns särskilda barnkuponger och med hjälp av dessa skulle en banan ur skeppslasten nå varje barn på öriket. På den stora banandagen hämtades tre bananer till familjen Waughs barn. Det berättas att bananerna placerades på en tallrik framför den store författarens plats vid matbordet. De tre barnen satt vid bordet och väntade ivrigt på att få smaka en frukt de tidigare aldrig sett. Hur besvikna blev de inte då Evelyn Waugh själv åt upp alla tre bananerna, sötade med rikliga mängder av hårdransonerat socker och därtill vispad grädde.
Såsom Dagens Nyheter formulerar det hela fick den tidigare rikspolischefen Stefan Strömberg sparken. Hans fall startade genom en debattartikel, publicerad just i Dagens Nyheter. Skribenterna var tre till antalet och beskrevs som lokala fackliga företrädare med anknytning till de tre största polismyndigheterna i Sverige.
Barnen Waugh blev snuvade på sina bananer och vad kan den historien ha för koppling till att rikspolischefen fick sparken? För den oinvigde är det kanske inte helt lätt att förstå sambandet. Men det hela är inte särskilt komplicerat. De tre skribenterna kände sig snuvade på sina bananer. Skulden skulle då självklart bäras av högste chefen, han som bara ställde krav, men aldrig delade ut några bananer (det är väl så budskapet i debattartikeln ska uppfattas.) Detta förhållningssätt kan beskrivas som Polisens egen hämsko. Inom Polisen finns ett oportunistiskt tänk som säger att det blir säkert (alltid) bättre med en ny chef. Vad som i sammanhanget ska förstås med bättre betyder sällan att skattebetalarna får mer poliseri eller högre kvalité i polisverksamheten (men det kan sällan nye chefen lastas för.) Den som vill bli ny rikspolischef bör noga begrunda den nu mer än 60 år gamla bananhistorien!
