zixten

Jag väver. Jag är en relativ nybörjare och måste lita till andra i vävstugan när det gäller kunskap. Jag lär mig nya saker varje gång jag är där. Just nu håller vi på att solva en damastvävstol. Vi gjorde inte rätt från början, dvs. satte alla mönstersolv på ett skaft, så det krävs en del akrobatik för att få alla 1038 trådar på plats. De långa solven hänger i lod som pinglar muntert när jag kryper in i vävstolen. Sedan är jag fast där! Jag utrustar mig med vattenflaska, telefon och snus, och sitter hopkrupen på en vävpall som står placerad tvärs över tramporna. Jag hoppar inte ut och in som en get precis, så det gäller att ha det viktigaste inom räckhåll. Kompisen står bakom vävstolen och räcker fram trådarna. 1038 st!

Och det här är bara första omgången. I en damastvävstol solvar man varje varptråd två gånger på två olika skaftgrupper - en för mönstret och en för tygets bindning. Det känns som om jag kommer att bli sittande där länge… När kommer så långt så att man kan börja väva, ja då är faktiskt det mesta av arbetet redan gjort!

 Nu mönstersolvar vi i ett V vilket betyder att vi så småningom kommer att kunna väva fina små dukar med mönster längs alla fyra sidorna. Känslan när man klipper ur en väv är som att öppna presentar på julafton!

(H) Att blogga kan väl, åtminstone delvis, jämföras med att skriva dagbok. Det kan då vara av intresse att rätt förstå vad detta betyder. Den skotske poeten William Soutar har, långt innan det fanns några bloggar (1934), formulerat det på följande sätt: "En dagbok är som en drink som vi tenderar att hänge oss åt för ofta. Den blir en vana som lurar oss att säga mer än vad vi borde och mer än vi har kvalifikationer för. Den blir ett slags privattidning som kräver sin kvot av nyheter varje dag och det blir sällan mer än spaltfyllnad."

År 1804 noterade Stendhal att, - Jag är så utsliten av mina tankar att jag inte orkar skriva ner dem, trots den flaska öl jag gick och köpte. Kanske något att fundera över bland alla som ägnar sig åt att blogga!

I vår vardag är det viktigt att där ingår ett visst mått av humor. På arbetsplatser brukar det heta att personalen är vår största tillgång. Men det betyder nog inte så mycket om arbetsplatsen, som plägar vara fallet alltför ofta, är humorbefriad. Så följande dagboksanteckning, nu förvandlad till blogg, kanske kan pigga upp i vintermörkret? Den är engelsk till sitt ursprung och handlar om en kvinna som aldrig tidigare varit på middagsbjudning hos någon representant för den brittiska överklassen. Hon har därför fått stränga förhållningsorder av sin man och de lyder att hon är förbjuden att säga något under middagen. Så föreslår värdinnan att man skall bryta taffeln och dricka kaffe i biblioteket och då kan den till tystnad manade kvinnan inte hålla sig längre, och utbrister: - Är det verkligen öppet så här sent?

Den 20 januari 1988 fanns följande rubrik i Svenska Dagbladet: En god bok ger en bra chef. I artikeln står bl.a. följande att läsa: Vanlig ledarskapslitteratur har en begränsad betydelse. Den befäster fördomar och bekräftar det man redan tycker. Att diskutera vardagliga problem utifrån klassisk litteratur kan däremot ge stort utbyte.

När det ställs krav på mångsidig och utvecklad ledarförmåga har kultur och humaniora stor betydelse. Denna insikt tycks ha gått förlorad i vårt moderna samhälle. Forna tiders fantasiträning lyser med sin frånvaro och får förmodligen till följd ett mindre gott ledarskap. I detta avseende finns brister såväl i affärslivet som inom förvaltningen.

Piers Paul Read är en modern författare som ledare borde ta till sig i avsikt att utveckla sitt ledarskap. År 1973 utkom hans The Upstart och år 2001 låg en roman betitlad Alice in Exile på bokhandlarnas diskar. Och mellan dessa år finns en rad titlar från hans penna att välja på. Som exempel på intressant skönlitteratur är detta blott ett förslag bland många som här skulle kunna lanseras.

Bland ledare i allmänhet får det anses möjligt att begära att de ska kunna ta till sig litteratur på engelska språket. Men det bör i sammanhanget anmärkas att bruket av engelska som ett vanligt inslag i svenska språket inte är bra. Bland äldre svenskar finns många som inte kan någon engelska. Därtill kommer andra som vistas i Sverige utan kunskap i detta språk, som flyktingar och invandrare. Vad är det för signaler som sänds till dessa när svenska i framför allt radio och TV återkommande kryddas med engelska uttryck? Omvänt kan frågas varför journalister, kulturarbetare, artister m.fl. har ett så påvert språkomfång att de inte kan hitta adekvata uttryck på svenska.

(H) Den välkände brittiske författaren Evelyn Waugh hade tre barn. En dag, efter andra världskrigets slut, nådde den första skeppslasten bananer Storbritannien. Under hela kriget hade ingen sett skymten av en banan. Den sittande labourregeringen beslutade att alla barn skulle ha rätt till en banan. I det krigstida ransoneringssystemet fanns särskilda barnkuponger och med hjälp av dessa skulle en banan ur skeppslasten nå varje barn på öriket. På den stora banandagen hämtades tre bananer till familjen Waughs barn. Det berättas att bananerna placerades på en tallrik framför den store författarens plats vid matbordet. De tre barnen satt vid bordet och väntade ivrigt på att få smaka en frukt de tidigare aldrig sett. Hur besvikna blev de inte då Evelyn Waugh själv åt upp alla tre bananerna, sötade med rikliga mängder av hårdransonerat socker och därtill vispad grädde.

Såsom Dagens Nyheter formulerar det hela fick den tidigare rikspolischefen Stefan Strömberg sparken. Hans fall startade genom en debattartikel, publicerad just i Dagens Nyheter. Skribenterna var tre till antalet och beskrevs som lokala fackliga företrädare med anknytning till de tre största polismyndigheterna i Sverige.

Barnen Waugh blev snuvade på sina bananer och vad kan den historien ha för koppling till att rikspolischefen fick sparken? För den oinvigde är det kanske inte helt lätt att förstå sambandet. Men det hela är inte särskilt komplicerat. De tre skribenterna kände sig snuvade på sina bananer. Skulden skulle då självklart bäras av högste chefen, han som bara ställde krav, men aldrig delade ut några bananer (det  är väl så budskapet  i debattartikeln ska uppfattas.) Detta förhållningssätt kan beskrivas som Polisens egen hämsko. Inom Polisen finns ett oportunistiskt tänk som säger att det blir säkert (alltid) bättre med en ny chef. Vad som i sammanhanget ska förstås med bättre betyder sällan att skattebetalarna får mer poliseri eller högre kvalité i polisverksamheten (men det kan sällan nye chefen lastas för.) Den som vill bli ny rikspolischef bör noga begrunda den nu mer än 60 år gamla bananhistorien!